Den senaste veckan har präglats av semi-existensiella tankar och kanske först och främst livets förgänglighet eller snarare saker och händelsers förgänglighet.
När jag ligger bredvid mina snusande, sovande barn och känner deras underbara doft så undrar jag om min mamma låg på samma sätt intill mig och hur länge jag får ligga så utan att jag blir bortknuffad med en kommentar som ”Försvinn morsan – jag vill sova själv”. En av livets förgängligheter…
När jag njöt som mest i solen de där fina sommardagarna förra veckan och tittade på mina söta barn som plaskade i strandkanten av Mälaren så undrade jag också hur länge de får vara barn – hur länge de får njuta av livet och bara vara i tillvaron. Ännu en av livets förgängligheter…
Igår fick jag ett brev från en familj som stått mig mycket nära och som jag inte haft kontakt med på några år. Mamman berättade att deras äldsta dotter gått bort för ett år sen och att mellandottern varit svårt sjuk. Det har visat sig att den underbara familjen bär på ett genetiskt anlag som innebär att alla deras tre döttrar kommer att drabbas av autoimmuna sjukdomar som kommer att förkorta deras liv. Familjen har inte haft en aning om att de burit på denna ärftlighet tidigare. Livet är förgängligt.
Ta hand om varandra i sommar vare sig det regnar eller om solen skiner över er!
