9 juli 2008 – Ung i hjärta och sinne eller bara patetisk?

I veckan fick jag reda på att mitt favoritspel (för datorer) kommer i en tredje version! Spelet heter Diablo och är ett riktigt hacka-ihjäl-monster-i-en-mörk-och-skrämmande-fantasy-värld-spel. Jag verkligen älskade de två första spelen. Det första kom ut någon gång i mitten av 90-talet och Diablo II kom ut runt millenieskiftet. Tvåan spelades flitigt här hemma hos oss, f f a ute på nätet tillsammanse med kompisar. Jag och maken hade bara en dator på den tiden vilket gjorde att vi fick turas om att spela. Det är svårt att förklara spelets storhet, men det är inte speciellt likt World of Worcraft (WoW – också tillverkat av Blizzard) som jag inte mer än provspelat, men som jag tycker känns ”smartare”. Diablo går egentligen bara ut på en sak – att slåss med monster. Sen tillkommer coola miljöer, ”levlande” (att gå upp i level, bli en starkare spelkaraktär) och förstås att hitta speciella saker (rustningar, vapen, ringar, amuletter etc) till dina karaktärer.

Nåväl – maken och jag blev i a f helt till oss när vi fick reda på att den efterlängtade trean äntligen var på G! Vi bänkade oss framför datorn och kollade in de spelfilmer som släppts och läste om de förbättringar som gjorts sen förra spelet samt planerade hur vi måste ha två spelbara datorer här hemma och två spel-licenser. Informationen är fortfarande knapphändig eftersom spelet inte har något releasedatum, men ändå… Vi är som barn på julafton! Observera också att vi är två medelålders, villa-ägande tvåbarnsföräldrar som borde spendera vår tid med att planera hur husets övervåning ska utformas eller vara ute och lägga klart markstenen på vår andra garageuppfart.

Det är då jag funderar på om vi tillhör de patetiska 70-talisterna som aldrig vill bli vuxna? Jag har läst lite artiklar om det tidigare och googlade fram denna genom att bara skriva ”70-talist” – det går säkert att hitta fler… Jag känner mig inte ett dugg patetisk, men garanterat träffad när jag läser sådana artiklar. Jag försöker verkligen passa in i ”vuxen-världen” och vara intresserad av inredning, husräntor, Allsång på Skansen och läsa svenska deckare, men det slutar alltid med att jag vantrivs och plockar fram mina fantasy-böcker, drömmer mig tillbaka till någon Roskilde-festival eller, som nu senast, startar upp datorn för lite on-line Diablo-spelande. Det finns mer än ett skäl till att vi åker tillbaka till världens störtsta lekplats; Orlando och åker berg-och-dalbanor så det står härliga till och förtjust hälsar på Musse Pigg & C:O som alla andra femåringar.

Måste man ge upp sina intressen som numera delas av personer som är 20 år yngre än dig själv eller kan man helt enkelt bara behålla dem och komplettera dem med lite mer ”vuxna” intressen (som jag absolut inte ”dissar” utan verkligen skulle vilja vara seriöst intresserad av!)? Mår våra barn sämre av att växa upp med föräldrar som har ett ungt hjärta och sinne (läs; är lite barnsliga) eller kommer de att växa upp och bli störda individer som inte klarar av att se det allvarliga i tillvaron och klarar av att leva respektabla liv?

Och var finns alla ni andra oansvariga 70-talister som det skrivits så mycket om? Håller vi på att bli respektabla medborgare vi också och f f a – är det bra eller dåligt?